Männen i svart
– sotarnas historia


Sotare har funnit nästan lika länge som det har funnits skorstenar. Och även om den höga hatten är ovanlig idag är arbetsuppgifterna lika viktiga som någonsin tidigare. Utan ordentliga kontroller och regelbunden rengöring av skorstenar och eldstäder skulle risken för förödande eldsvådor vara påtaglig.
Vikten av sotning stod tidigt klar. Redan på medeltiden kunde, enligt Visby stadslag, en fastighetsägare dömas till böter för skorstensbrand. Men insikten hade också många gånger varit dyrköpt. Dåtidens städer var täta, trånga och gyttriga med en bebyggelse nästan uteslutande i trä. Så när bränder bröt ut blev de både våldsamma och ödesdigra.

Inte ens slott och herresäten klarade sig. År 1525 lades de båda kungliga slotten Tre kronor och Karlberg i aska av omfattande bränder. Strax därefter, 1528, anställdes de första kungliga skorstensfejarna. Därigenom fick yrket högre status samtidigt som de lokala myndigheterna blev mer villiga att ta sig an problemen. Med tiden blev skorstensfejarmästaren en betydelsefull och inflytelserik person i lokalsamhället, nästan jämngod med borgmästaren.
Under 1600-talet blev sotningen föreskriven i kommunala brandordningar och det blev skorstensfejarens uppgift att kontrollera eldstäder och skorstenar liksom att närvara vid brandsyn och då undersöka eldstädernas skick och kondition. Ändå dröjde det till 1923 innan sotning blev obligatorisk i städerna och ända till 1962 innan reglerna blev desamma på landsbygden.
Arbetet var länge hårt och smutsigt. Hygienen var dålig och olycksriskerna stora. I synnerhet under 1700- och 1800-talet var det vanligt att man använde barnarbetare. Små pojkar blev lärlingar eftersom skorstenarna skulle sotas inifrån och pojkarna kunde komma in i alla smala gångar. Ofta hämtades de från något barnhem och sotarmästaren var inte sällan mycket sträng mot dem. Fördelen var att de fick en yrkesutbildning och – så småningom – en möjlighet att försörja sig själva. Inledningsvis fick dock dessa småpojkar, ofta bara 7, 8, 9 år gamla, arbeta för enbart kost och logi.

Skorstensfejarmästaren tillsattes vanligtvis på livstid i sitt distrikt. Inte nog med det, när han avled var det inte ovanligt att änkan tog över. Hon skötte ruljangsen tills hon gifte om sig eller själv gick bort.
Systemet med barnarbetare som arbetade för kost och logi försvann inte förrän i slutet av 1800-talet. Och den sista änka som var skorstensfejaremästare levde ännu in på 1910-talet.

Sveriges Skorstensfejaremästares Förening bildades 1897. Idag heter föreningen Sveriges Skorstensfejaremästares riksförbund och verkar bland annat för den tekniska utvecklingen och utbildningen i yrket. Från 1915 var det Statens brandskola som stod för utbildningar till gesäll och mästare. 1986 fick utbildningen sin moderna utformning.


Knoparmoj


Knoparmoj är sotarnas ”hemliga språk”, ett slags slang som sotarna använde inbördes för att kunderna inte skulle förstå vad de talade om. Språket, sannolikt till stor del inspirerat och utvecklat av inflyttade tyska skorstensfejare, har också färgat av sig i vardagssvenskan med ord som exempelvis kosing, brallor och dojor.

Här är en liten ordlista med ord på knoparmoj:


bubba – sko
bälla – tjugofemöring
fryka – supa
gluffa – äta
gläfsa – pannkaka
isingar – kläder
knopa – sota

pajmoja – snusdosa
skralla – ung flicka, fröken
sträcklingar – strumpor
ikväll kammar vi puff – ikväll får vi gröt
bets – tokig, idiot
bir – öl
bira – dricka
brallor – byxor

bubbor – skor
gaj – kvinna
gesmäll – gesäll
gola – gråta
gonig – varm
jack – öga
vanting – pojke, karl
lank – kaffe
puckel – stryk
tjuring – kniv